Det som egentligen var det stora problemet under perioden var att förklara varför han inte drack - att hela tiden behöva försvara sitt medvetna val att inte dricka - ungefär som han vore en brottsling och hade gjort nåt fel. Varför ska man behöva försvara att man inte dricker - är det verkligen mer naturligt och försvarbart att hälla i sig alkohol som nån slags bedövning - ursäkter i stil med - "jag hade en dålig dag på jobbet" - "det är lite tufft hemma" - på nåt vis köper omgivningen de argumenten bättre än att man inte dricker alls.
En man som står mig nära - gjorde samma medvetna val för snart 5 år sedan - och han vittnar om detsamma. Idag får han argumentera mer för att han helt avstår - mer än anleningarna till att han förut drack. Det var liksom mer OK att han förut drack så mycket att han inte visste vad han sa eller gjorde - uppträdde oregerligt och gjorde sin familj ledsen. Att någon i sin omgivning istället är stark nog att ta tag i sitt liv - ändra kurs - och ändra livsmönster ses ofta med en blandning av förvåning och skepcism hellre än uppmuntrande ryggdunkar. Rent generellt har det varit på det viset - även om det naturligtvis finns undantag - men en och annan gliringar har han ändå fått höra. Vad beror det på? Kan det vara så att vårt eget dåliga samvete slår till oss en aning - vi vet kanske att vi själva skulle behöva göra en del förändringar i vårt liv - och istället för att vara glad för hans skull som klarar det - kommer den berömda avundsjukan fram?
Jag tycker hursomhelst att han gjorde det bra som tog det beslutet - men är ännu gladare över att han lyckas hålla sitt löfte till sig själv. Han mår mycket bättre nu - och framför allt mår hans familj mycket bättre.
Heder och respekt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar