Aldrig har jag varit så misspeppad inför en tjejvasa - och faktiskt är att den känslan inte släppte förrän efter en halvmil in i loppet. Kanske var jag innerst inne inställd på att det inte skulle bli något lopp. Först när jag började närma mig kontrollen i Hökberg kunde jag börja njuta av loppet - en hel massa tjejer - strålande sol - men framför allt en fantastiskt glid på skidorna. Möjligheten att kunna ta mig i mål växte för var stavtag och jag kände mig stark och positiv. Känslan att avbryta kändes helt plötsligt avlägsen - bara jag tog det lugnt och körde i min takt.
Känslan att närma mig Mora och se målet är helt klart obeskrivlig. För min del var det inte bara grejen att ta sig i mål - utan allt runtomkring som gjorde målgången så speciell. Allt som hänt den senaste månaderna i form av läkarbesök - mediciner - frustration - hopp och förtvivlan - förberedelser - ballongsprängning. Mycket kom i fatt mig där på upploppet - att jag ändå kunde genomföra loppet trots allt.
En del tycker säkert att jag är galen som ändå försökte - men för mig var det viktigt att få kvitto på att kroppen inte är så urusel - detta till trots att mina värden inte är så bra som jag skulle vilja. Jag har en lång väg kvar att ta mig igenom - men helgen i Mora visade ändå att ingenting är omöjligt. Det är den känslan jag tänker ta med mig fortsättningsvis.
