Ibland tar livet en oplanerad och plötslig vändning - och även om jag välkomnar utmaningar så är inte alla av det positiva slaget. Den från början så sköna o lugna eftermiddagen kan i ett nu vändas till en nervös och spännande väntan på provresultat och besked från människor i vita rockar.
De allra flesta tänker: - "det händer inte mig" - men ändå är det alldeles för vardagligt för att du ska kunna känna dig för säker för att inte drabbas. Så tänkte i alla fall jag - när jag i fredags bokade tid på vårdcentralen för tryck över bröstet. Värken ville inte riktigt ge med sig efter onsdagens skidtur i Ånnaboda - och redan då - efter första varvet - borde jag ha förstått att nånting var väldigt fel. Det gick så fruktansvärt trögt - det tryckte över bröstet - svetten lackade - jag flåsade och stönade - och istället för att ta det på allvar och kliva av - hittade jag på ursäkter och intalade mig att det skulle lossna och kännas bättre.
Behöver jag säga att jag tjurade på och inte gav mig förrän milen var till ända. Nu i efterhand förstår jag hur korkad jag var. Jag borde som sagt klivit av redan från början. Men har man en Tjejvasa att träna inför - växer hornen lätt ut och man blundar för verkligheten. Alla skidmil är ju inte lika lätta - och man måste vara beredd på alla underlag.
Läkaren på vårdcentralen tog mig på största allvar och skickade mig via remiss till akuten på USÖ för ytterligare provtagning. Väl där - visade det sig via EKG och mängder av blodprov - att jag drabbats av en lättare hjärtinfarkt och var i behov av att skrivas in för ytterligare vård. Som sagt - det är lätt att tro att det händer alla andra och inte mig.
Nu tre dagar senare - sitter jag hemma och funderar på vad som egentligen hände. Allt gick så fort - och jag har många intryck att smälta. Från att anse mig frisk och odödlig - gick jag på några timmar till att bli en ung hjärtpatient som behövde både kärlröntgas och ballongsprängas. Dessutom behöver jag numera en hel del mediciner för att hålla mig på mattan - vilket i sig är en absurd tanke för en som på sin höjd har tagit Ipren mot huvudvärken.
Som sagt - livet kan ibland ta en oväntad vändning och ingen är immun. Just nu är jag sjukskriven i några veckor för att läka kroppen - i första hand armen och handleden där själva ingreppet görs ifrån - men helt otänkbart är nog inte att det kommer en reaktion framöver där jag fattar vad som hänt.
Fortfarande går jag och tror att "dolda kameran" är inblandad - och att nån gubbe med mikrofon snart ska hoppa fram och säga att jag är grundlurad.
Men - för att citera läkaren Christina nere på akuten - "man skämtar inte om sådana här saker" - och innerst inne vet jag att hon har rätt.
Här hittar man mer information om PCI och kranskärlrötgen om man vill veta mer.
