Kortvasan/Tjejvasan 2013

Nu har det gått snart en vecka sen både jag och Herr Nyman tömde våra krafter i tremilsloppen på skidor uppe i Mora. Det har tagit sin tid att smälta alla intryck - och för min del var det ingen självklarhet att ens komma till start. Ibland måste jag påminna mig om att jag faktiskt haft en hjärtinfarkt och att förutsättningarna inte var optimala. Men efter att ha fått ok från både sjukgymnasten och läkare öppnades ändå möjligheten för att kunna starta.

Aldrig har jag varit så misspeppad inför en tjejvasa - och faktiskt är att den känslan inte släppte förrän efter en halvmil in i loppet. Kanske var jag innerst inne inställd på att det inte skulle bli något lopp. Först när jag började närma mig kontrollen i Hökberg kunde jag börja njuta av loppet - en hel massa tjejer - strålande sol - men framför allt en fantastiskt glid på skidorna. Möjligheten att kunna ta mig i mål växte för var stavtag och jag kände mig stark och positiv. Känslan att avbryta kändes helt plötsligt avlägsen - bara jag tog det lugnt och körde i min takt.

Känslan att närma mig Mora och se målet är helt klart obeskrivlig. För min del var det inte bara grejen att ta sig i mål - utan allt runtomkring  som gjorde målgången så speciell. Allt som hänt den senaste månaderna i form av läkarbesök - mediciner - frustration - hopp och förtvivlan - förberedelser - ballongsprängning. Mycket kom i fatt mig där på upploppet - att jag ändå kunde genomföra loppet trots allt.

En del tycker säkert att jag är galen som ändå försökte - men för mig var det viktigt att få kvitto på att kroppen inte är så urusel  - detta till trots att mina värden inte är så bra som jag skulle vilja. Jag har en lång väg kvar att ta mig igenom - men helgen i Mora visade ändå att ingenting är omöjligt. Det är den känslan jag tänker ta med mig fortsättningsvis.