Akuten

Jag var verkligen naiv som trodde att jag skulle klara mig!!

Förutom som sällskap till andra familjemedlemmar besöker jag sällan akuten eller sjukhus överhuvudtaget. Men inatt var jag tvungen att krypa till korset för andra gången i mitt liv.

Den första gången var för ca 10 år sedan och inatt gjorde jag en repris på alla punkter.

Var på jobbuppdrag och skulle precis runda bilen för att sätta mig i den och köra tillbaka, när jag halkar till på världens lilla isfläck. Benet far iväg och jag gör mitt bästa för att parera, men allt tar stopp när jag når asfalten och samtidigt klickar det till i knäet - på precis samma sätt som förra gången.

Tur i oturen att pickupen har automatlåda så att jag åtminstone kan ta mig tillbaka till kontoret.

Huvaligen - nu värker det ordentligt och jag inte ens sätta ner foten.

Inget annat att göra än att be kollegan köra mig till akuten.

Väl där sker allt väldigt proffsigt - ovanligt lite folk - och summasumarum är jag ute igen efter bara lite drygt 2 timmar.

Då har jag fått träffa läkare - hunnit röntgas - fått recept, bandage och kryckor.

Ingenting är tack o lov brutet - men ledbanden i knäet är kraftigt ansträngda och felbelastade vilket gör att jag varken kan gå eller stödja på benet.

Nu väntar lite ofrivillig sjukskrivning och att kurera mig på bästa sätt.

Trots allt gäller det att se livet från den ljusa sidan  i dessa vinterkräksjuktider -

Det kunde varit värre!!!