Besseggen - Norge

Om man googlar på besseggen så finns det hur mycket information som helst att tillgå - och bilderna härifrån är helt fantastiska. Och det man faktiskt upptäcker när man själv är på plats är att informationen på nätet är helt sann. Inte alls konstigt att Besseggen är en av de mest populära vandringslederna i Norge. Men inte desto mindre spektakulär.

För att besegra Besseggen måste man nämligen klättra uppför en nästintill lodrätt klippbrant med branta stup på båda sidorna. Det vanligaste är att man från Gjendesheim tar båten ut till Memburubu för att sen vandra tillbaka över fjället. 

En nätt liten vandring som beräknas ta ca 6-8 timma, beroende på kondition och ork. 

Just detta var också vår planering - om nu inte en envis muskelinflammation i ryggen satt stopp för det hela. Samma morgon som vi planerar att vandra kan jag inte ens stå rakt upprätt utan att ryggen ger vika. Det hugger och värker och det känns verkligen som en omöjlighet att kunna bestiga några toppar. 

Jag kände mig verkligen liten - åka såå långt - och dessutom med Jonna och Fia i släptåg som var så peppade. Tar man båten bort till Memburubu finns helt enkelt ingen väg tillbaka än över besseggen - skulle verkligen min rygg klara det?

Till sist bestämdes det i alla fall att tjejerna skulle göra som vi tidigare bestämt - och att jag och herr Nyman istället skulle gå i motsatt riktning och möta dem istället. Förhoppningsvis skulle vi kunna hinna fram till själva eggen och samtidigt få se det storslagna landskapet. 

Till min förvåning kändes ryggen helt OK - dvs så länge jag var i rörelse och inte satte mig ned för att vila. Och döm om min förvåning när vi efter dryga fyra timmar nådde fram till själva besseggen - detta efter att passerat vandringens högsta topp på 1743 möh och vandrat genom flertal glaciärer.  

Även om det var min dröm - och faktiskt fortfarande är - att klättra Besseggen - så kändes detta som ett oerhört bra beslut. Vyerna härifrån är helt magnifika och man kan helt enkelt inte se sig mätt. Nu fick jag verkligen del av kakan - men har den fortfarande kvar. Oj vad jag är peppad - ser verkligen framemot det.

Tjejerna fick vi vänta förgäves på och vi vände innan de hunnit komma. På så sätt vi de göra sin vandring - och vi fick göra vår egen. Men gissa om jag var stolt när de senare på kvällen fortfarande var höga av eufori och glädje över att ha klättrat själva Besseggen.